Det är nu dags att börja skriva om min utveckling. Hur utbrändheten följd av andra fysiska sjukdomar, som atros, fibromyalgi och diskbråcksutbuktingar har kunnat omvandlas till en gåva. Det är så jag känner det i mina goda stunder.

Det är svårt att skriva, så här i början. Vad tar man upp och vad behöver funderas på ett tag till?

Min tanke är att sakta  få ordning på hur mitt liv har gestaltats sig. Dela med mig av smärtor, sorg, ilska, glädje och kärlek.

Tålamod är inte min starkaste sida och att skriva är en övning i att ge tid till mig själv.

I dag kom jag upp som jag tänkt fast jag låg och funderade om jag inte skulle stanna kvar i sängen i alla fall. Det gällde att göra uppmjukande rörelser och sakta ta mig ur sängen. Glädjas åt solen, katterna, tystnaden och den nya dagen.

Vilken härlig dag det blev.

Jag åt frukost: färskpressad apelsinjuice (gjord av min underbara man, Krister), fil och flingor, massor med vatten och mina vitaminpiller. Finns inte mycket i garderoben som jag kommer i längre, så vita linnebyxor och en skön ljusblå tunika fick det bli. Ryggsäcken packad med badkläder och badmössa, rengöringsartiklar, handuk, vattenflaska och kameran, så nu var det bara att ge sig i väg till bussen.

Framme på Feelgood var det bara att duscha, "hoppa" (eller hur?) i baddräkten och på med den obligatoriska mössan. En halvtimme vattengympa stod på schemat och det blev det, men så var det så gudomligt, så av bara farten simmade jag i 20 minuter för att sedan stretcha.

Nu var det dags för punkt två, mot "Fotografiska". Jag har läst om detta ställe överallt och som amatörfotograf har det känts som ett måste att ta mig dit och nu var det dags. Promenerade en stor del av sträckan. Skönt!                                     

Jaha, så var jag där och kom in som student. Vilka härliga tider att som 52-åring fortfarande kunna studera.

Jag älskade filmen om Lennart Nilsson och hans arbete,samtidigt som jag kände en frustration att hitta vem jag är, vad jag vill med fotograferandet. Likadant var det med Joel-Peter Witkins fotografier. När jag läste att hans bilder inte är digitaliserad eller arbetade i photoshop, blev jag extremt imponerad och ville veta mer. Däremot talade inte Annie Leibovitz bilder till mig. Jag är ändå glad att jag har sett dem och filmen om henne, men just nu har de inte givit mig annat än undran över att de inte gav mig något.

Dags för lunch. Tog mig tid att äta och se på de andra i cafeterian. Ett barn som springer omkring och bara är ger mig en sån lust att fotografera och en av bilderna är jag så nöjd med. Dags för kaffe på maten och då känner jag att jag vill ringa till Agneta och höra om vi "nymfer"  ska träffas? Jojomensan, det ska vi.

Tar en sista sväng runt på "Fotografiska" och promenerar sedan till Slussen och åker hem.

Känslan som funnits hela dagen, så här långt, är varm, blå och tillåtande. Jag har det så bra.